ViktSextioSju

Jag har ett virrvarr utav tankar. Jag hinner inte med att få ut dem i ord för set är så mycket att berätta och så mycket jag inte kan berätta. Jag tycker det är fantastiskt hur man som mamma sätter undan sina egna behov för att tillgodose sina barns. Man skiter i hur man mår, bara dem mår bra - nåt i den stilen. För mår inte vi bra så mår inte dem bra men ja det säger emot sig själv lite, men ni förstår säkert vad jag menar!

Jag ska berätta om hur jag kände fram tills jag var 27 år gammal. Jag hade varit gift en kort stund och jag jade varit sambo 2 ggr. Jag ville inte ha barn med nån av dem. Jag träffade min äldsta dotters pappa och ville fortfarande inte ha barn. Han tog det på tal att det va viktigt för honom om vi skulle kunna ha ett liv tillsammans och jag var så himla kär i den a vackra man. Jag såg nog bara ytan tror jag. Dock kom vi överens om att vi skulle ha barn och käkar man preventivmedel ja då förstår ni vad man måste göra med dem... Sluta! Precis om det gjorde jag och saker skedde, fort, vilket han dock helt plötsligt inte trodde på. Det tog minst ett år innan man kunde bli gravid och jadda jadda jadda... Well, inte för denna fertila kvinna. 2 veckor eller så - typ... Ja skitsamma jag ville iaf inte göra mig av med "fostret" som han kallade det så jag gjorde mig av med honom. Ja tog ett bra tag innan han fattade att han skulle ut. Det va inte riktig detta jag skulle berätta utan det jag skulle komma till var att, min första dotter fick jag för det var viktigt för någon annan. Jag ångrar det inte. Hade jag träffat en man som inte velat ha barn hade jag varit utan.
Men sedan levde jag själv med min dotter i några år. Träffade en ny man. Då hade jag redan bestämt mig innan att träffar jag ingen ska jag ha ett syskon till tjej nr 1 själv. Danmark va bra hade jag hört.
Hör ni! Jag hade ändrat inställning till barn, genom att bli gravid! Men jag behövde inte fixa det själv. Mannen jag lever med idag gav mig en andra tjej, lika fin som nr 1. Då kan man ju tänka sig att för en som inte vill ha barn eller gillar spädbarn eller tanken av att vara gravid pga 2 tunga havandeskapsförgiftningen med kejsarsnitt så - nä! Men jo! Känslan av ett till, en son, en dotter till, nån jämngammal med nr. 2... Ja det får tiden utvisa. Men att få nr 1 utan att vara jättemotiverad till att försvara dess liv och gå vidare till att vilja ha ännu större familj - känns konstigt men underbart. Frågan är, blir det fler eller är det en känsla som bara finns. Skum iaf... Mina vackra tjejer ❤️

Samtidigt tänker man på framtid samtidigt så krasar glasen....
Nu säger jag godnatt och där fick ni en inblick i lite av mitt privata och mest hemliga! ❤️